Vad den här hösten har rusat iväg. Kära Bloggläsare, det är onsdagskväll och jag sitter framför min dator och undrar varför jag har så svårt att få tiden att räcka till. Nästa onsdag är det julafton, och vid den här tiden kommer jag sitta uppkrupen i min soffa förnöjt jäsande och njuta av den härliga gemenskapen med familjen, efter att ha ätit mycket och god julmat. Skräpet efter julklapparna kommer vara snyggt ihopsamlat i papperskassar för att senare forslas till pappersinsamlingen. Medan barnen testar alla julklappar kommer jag att sitta där och tänka på hur mysigt vi har det tillsammans. Glädjen över hjälpas åt med att göra iordning julbordet, och sitta och äta länge av all god mat. Därefter avnjuta fika och godis framför Kalle Anka, sedan kommer den efterlängtade julklappsöppningen! Förra året bestämde barnen att det vore kul om vi rimmade till varje paket, så det sitter vi och knåpar med kvällen innan. Trivsamt när man gör det, och faktiskt roligt att höra vad fyndiga rim familjen kommer på! Nyupptäckt talang: Julklappsrimning!

Vad jag ville säga här ikväll Kära Bloggläsare, var att det blir jul oavsett om jag stressar eller inte. Så nu lägger jag ner och njuter istället! Gör det Du med! Vi får försöka peppa varandra! Julen ska ju vara en signad tid - och i det ligger också julefrid! Ha det gott!

Sassa

Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.

Vår djupaste fruktan är att vi är gränslöst kraftfulla.

Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss själva: Vem är jag till att vara brilijant, storslagen och talangfull?

Egentligen, vem är du att inte vara det?

Du är ett Guds barn.

Att du försöker verka liten förbättrar inte världen.

Det finns inget värde i att du förminskar dig - det gör bara att folk omkring sig känner sig osäkra.

Vi föddes för att uppenbara Guds härlighet som finns i oss.

Den finns inte bara i några, den finns i alla.

Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi samtidigt andra människor tillåtelse att låta sina ljus lysa.

När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra.

Av Marianne Williamsson

Hämtat ur: Det är aldrig kört? Samlingsvolym *Argument Förlag

Ikväll hade vi förmånen att få avnjuta en god middag hemma hos vänner, och därefter tillsammans bege oss till en konsert som hölls till förmån för barn i Kongo.

En otroligt stark kväll på många sätt. Musik och underhållning som höll mycket hög klass. Gruppen One Way Brothers framförde skickligt låtar alltifrån Godspel till Elvis genom att endast använda sina röster. Stundtals satt jag bara och blundande njöt av hur den djupa basen berörde något djupt inom mig.

Jag har alltid fascinerats av kvartettsång på det här viset (bas, baryton, alt och tenor), med röster som instrument. Alla stämmor tillsammans blir till musik, och så oerhört mäktigt. Många gånger mäktigare än när instrument spelas.

En röst berör. En röst är personlig och kan inte kopieras. När en sjungande röst som är fylld av känsla och djup, då ibland så möter den sången i mitt inre. En ton slår an och väcker sången i mitt hjärta... Har du Kära Bloggläsare någon gång känt att du har en sång inom dig, som finns där och väntar på att sjungas?

Konserten hölls till förmån för barnen i Kongo, så en filmsnutt visades därifrån och vi fick höra lite om situationen i landet. För två år sedan hade man samlat in pengar till förmån för kvinnor. Man har byggt upp ett stort arbete, med bland annat ett kvinnohus.

Kongo befinner sig i ett grymt inbördeskrig, där själva krigföringen är bestialisk. Gerillasoldater stormar byar för att döda männen. Kvinnorna våldtas och sprättas upp så grymt att många dör till följd av skadorna (ja, du läste rätt - med bajonetter). De som överlever är märkta för livet till följd av den bestialiska råheten - lemlästade till både kropp och själ. Dessa kvinnor ska sedan försöka "lappa ihop" sig själva och sitt liv. Ensamma. Själva, utan sin man för han är mördad. Med sina traumatiska upplevelser ska de ta hand om och försörja sina barn - och de barn som blir över... En del kvinnor orkar inte. Traumat blir för stort. Kroppen och själen blir så lemlästade, att trasigheten blir för stor. Inget finns kvar. Inte till dem själva och inte till att ta hand om barnen. Smärtan är för stor... Då överger de svårt sargade kvinnorna sina barn.

Detta Kära Bloggläsare sker i vår värld idag. Detta fasansfulla som man knappt orkar ta in för det är så grymt. Kan någon förklara för mig hur en människa kan göra så här emot en annan människa?

Ja, jag vet att det är krig.

Ja, jag vet att människor brukar dö i krig.

Men, hur kommer det sig att en man kan leva med sin hustru i kärlek (för det gör väl ändå många soldater?) och sedan rycka ut i krig och våldta kvinnor. Och det är väl illa nog, men denna grymhet att sedan sprätta upp och sarga underliven så illa att många av dessa kvinnor inte utan smärta kan sköta toalettbesöken och för all framtid inte kan få barn. Och så vidare, och så vidare...

Var kommer denna ondska ifrån? Vad finns egentligen inom människan? Det känns så totalt omänskligt, eller är det här egentligen mänskligt? Vi har genom historien sett det så många exempel på hur vi människor behandlar varandra. Ofta tänker vi, att vi blivit bättre och klokare nu. Ingen mer Stalin eller Hitler, för att nämna några exempel på vad som inte får hända igen. Men det händer nu, Kära Bloggläsare, att här i vår värld så dödas och torteras människor varje dag. Människor dör i vår tid på grund av etnisk rensning, fel tro, fel åsikter eller för de befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Jag vill i detta nu stämma upp sången i mitt inre och tända ett ljus för alla barn som på grund av grymhet mist sina föräldrar, och för alla föräldrar som mist sina barn. För alla som fått sina kroppar och själar lemlästade. Jag vill stämma upp sången och tända ljuset för allt lidande jag ser runt om i världen, men också i min närhet. Samtidigt som tonen slås an i mitt inre, och det känns som om mitt hjärta vill brista, det här är mer än jag kan bära. Då hör jag rösten i mitt inre "Det var därför jag kom" och "Det var detta jag bar på korset. All smärta, all sjukdom och allt lidande tog jag på mig".

             Sassa

Vad är egentligen vemod?

Är det ett motsatsord till  ordet mod?

Men stämmer det?

Är inte modlös motsatsen till mod?

Skulle vemod och modlös då vara samma sak?

Är en känsla av vemod verkligen samma sak som att vara modlös?

Ordet vemod lägger till prefixet ve, medan suffixet lös kanske kunde bytas mot saknas - det vill säga mod-saknas, men hur är det med ordet ve?

Hur känns egentligen vemod?

Såsom en skugga över hjärtat, som vill dröja kvar och hålla mig fången...

  Sassa

Jag bryr mig inte om vem du arbetar med. Jag vill veta vad du längtar efter, och om du vågar göra det ditt hjärta drömmer om.

Jag bryr mig inte om hur gammal du är. Jag vill veta om du är villig att riskera allt för kärleken, för dina drömmar, för det äventyr det innebär att leva.

Jag bryr mig inte om vilken position planeterna står i förhållande till dina stjärnor. Jag vill veta om du känt sorg, om livets motgångar har gjort dig öppen eller om du krympt ihop och slutit dig av rädsla för kommande smärta.

Jag vill veta om du kan nalkas smärtan, min eller din egen, utan att försöka gömma den, förminska den eller fixa den. Jag vill veta om du kan nalkas glädjen, min eller din egen, - om du kan dansa, vild av en lycka som fyller dig ända ut i fingerspetsarna utan att bekymra dig om att vara försiktig eller realistisk och utan att tänka på vilka begränsningar det ligger i att vara människa.

Jag bryr mig inte om ifall historien du berättar är sann. Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv, om du kan uthärda anklagelser om svek utan att svika din själ. Jag vill veta om du kan vara trogen och därför pålitlig. Jag vill veta om du kan se skönhet även en grå dag.

Jag bryr mig inte om var du bor eller hur mycket pengar du har. Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt fylld av ångest och förtvivlan, då du är trött ända in i märgen, och göra det som måste göras.

Jag bryr mig inte om med vem eller var du har studerat. Jag vill veta vad som bygger upp dig inifrån när allt annat faller sönder. Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du tycker om sällskapet som ensamheten bjuder.

Jag bryr mig inte om vem du känner eller hur det kommer sig att du är just här. Jag vill veta om du kan uthärda att stå mitt i elden med mig utan att rygga tillbaka.

Hämtat ur

Det är aldrig kört! Samlingsvolym  ¤Argument förlag

Hej Kära Bloggläsare! I torsdags regnade det och var kallt. Ja, riktigt urrigt var det. Jag kunde nästan känna att det var snö i luften. Och mycket riktigt, årets första snöflingor föll vid artontiden (vid mina breddgrader får jag väl tillägga). Det var en härlig känsla att se snöflingorna dala från den mörka himlen. Ja, jag är fortfarande så barnslig att jag nästan studsar fram i glädje när första snön kommer!

Jag är en sådan där person ni vet, som vill ha årstiderna fullt ut. På sommaren då ska det vara riktigt varmt och soligt. Hösten med alla dess härliga färger, älskar jag. Vita snöklädda marker och mina snöknarrande steg ute en kall vinterdag, det är härligt! Men min favoritårstid är nog ändå våren - att få se allt återfödas.

Våren får mig att tänka på hur finurligt Gud har skapat allting. Skenbart så har allt varit dött, och inget liv har varit synligt. Så kan det vara med dig och mig också. Det kan vara vissa områden i våra liv som nästan känns döda, områden vi inte vill stoltsera med. Kanske helst glömma och gömma, både för oss själva och för andra. Men ger vi det till Gud, så kan han skapa liv där vi själva inte tror det är möjligt. Ibland kan hjärtat kännas genomfruset, och man tänker att nu är det bara för mycket. Det här går aldrig. Men vem kan ana när det är tjäle i marken, och allt är kalt och kyligt - att marken och träden än en gång ska knoppas och bära sin frukt. Och vem kan egentligen tro det, när man ser den ringa begynnelsen, ett litet tanigt blad som spricker upp ur marken - att det ska bli en växt, kanske till och med ett träd. När solens strålar får värma så föds det som har varit dött eller legat i dvala på nytt. Där ljuset är, där är livet. Utan ljus inget verkligt liv, men om bara en stråle får komma åt så är det inte längre mörkt på samma sätt. Ljuset skingrar mörkret. Om vi låter ljuset lysa in i våra hjärtan, även där det är mindre välstädat och där det är kallt och fruset, så kan strålarna värma och föda nya vackra grenar och prunkande blommor.  I områden i vårt liv där vi inte anat att någon växt ville växa. Hur gör vi då? Precis som jorden, när den roterar runt sin axel och vänder sig mot solen för att få många soltimmar när det är vår, så behöver vi också vända oss till ljuset och öppna våra hjärtan och ta emot. Vad är då ljuset?

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, för att alla skulle komma till tro genom honom. Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, och världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.  Johannesevangeliet 1:1-12

Vidare:

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus". Johannesevangeliet 8:12

Kära Bloggläsare, även om vi har tagit emot ljuset i våra hjärtan så är det inte färdigt där. Vi behöver liksom jorden flera soltimmar om vi vill ha en prunkande växtlighet. Vi behöver gång på gång bjuda in ljusstrålarna i hjärtats alla skrymslen och vrår. För ljuset skingrar mörkret, och vill inte du som jag Kära Bloggläsare, bli som ett ljus som lyser riktigt klart och starkt?

         Sassa  

För länge sedan utlyste kungen i ett land långt borta en tävling. Den konstnär som kunde måla en tavla som föreställde sann frid, skulle få en riklig belöning.

Under de kommande månaderna strömmade bidragen in. Efter att kungen länge och väl studerat tavlorna, stod valet till sist mellan två olika bidrag.

Den första tavlan var en oerhört vacker bild av ett berg vid en sjö. De höga bergen med snöklädda toppar kontrasterade vackert mot den djupblå himlen. Bergen och träden avspeglades kristallklart i den blanka vattenytan. Konungen tyckte mycket om tavlan, men den var inte en självklar vinnare.

Den andra tavlan var helt olik den första. Den föreställde ett brusande vattenfall, där vattnet störtade ner längs en bergvägg. Himlen täcktes av mörka moln, som gav intrycket av att ett oväder var på väg. Men den som tittade riktigt noga på tavlan upptäckte att alldeles i kanten av de nerstörtande vattenmassorna, på en utskjutande klippa i begväggen, hade konstnären målat en fågel i sitt bo. Fågeln låg trygg, trots dånet runt omkring.

"Det här är den vinnande tavlan", sa konungen till sist.  "För sann frid är inte frånvaro av storm. Sann frid är att hitta lugnet i stormen."

Hämtat ur

Det är aldrig kört! Samlingsvolym ¤ Argument Förlag

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör,
men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng
och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre
i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon.

Sören Kirkegaard, dansk filosof

Kära Bloggläsare, det krävs tillit av dessa söta kattungar att ligga kvar i de utsträckta händerna. Tilliten är en trygghet och visshet om att det är en bra plats att vara på. Så länge kattungarnas erfarenhet visar att dessa händer handskas varsamt med dem, kan de ligga kvar. Lugna, trygga och kanske lekfullt busande. Men blir händerna tvingande och försöker hålla fast, kommer kattungarna försöka fly. Eller om händerna ömsom smeker och ömsom stöter bort; kanske oförberett släpper eller på annat sätt kränker, så kommer dessa små utveckla en avvaktande hållning. Otryggheten blir ett faktum som gör förtroendet  -ja tilliten omöjlig. Nervositet och beredskap på att när som helst bli tilltufsade, kommer växa till en barriär mellan händerna och kattungarna.

När dessa små börjar sitt liv tror de gott om händerna. Tiden och erfarenheterna gör att tilliten antingen växer eller krymper. Händerna måste förvalta det som blivit dem givet. I detta fall dessa små kattungar. Händerna kan inte skapa tillit genom någon annans händer. De måste själva visa sig värdiga genom att aldrig svika. Inger inte dessa händer förtroende, så kommer kattungarna välja andra händer...

Vill vi ha vänner så måste vi själva vara goda förvaltare och handskas med varandra med varsamma händer. Tiden och erfarenheter som människor får av hur vi agerar i relationen till dem kommer visa om vi är värda förtroende. För det är ett förtroende att få vara någons verkliga vän. Vill vi bli insläppta på djupet så måste vi visa att vi inte skövlar i dennes inre. Vad menar jag då med att skövla? Det kan vara så mycket, Kära Bloggläsare. Vi har tidigare talat om att breda ut sig, låta sin egen frihet krympa någon annans. Och att tvinga någon in i sitt eget hjärtas form och därmed inte se och respektera den unika formen hos den andre. Det kan också vara att skratta på någons bekostnad. Ordet bekostnad visar att det kostar något för någon. Ofta kan kostnaden bli ett sår eller smärta i det inre - hos den man gör sig rolig över. Själv så tycker jag att humor verkligen förgyller livet, men det är stor skillnad på att skratta när någon delat med sig och blottat sitt hjärta och på att i glädje, skoja och skratta med varandra. Att på olika sätt hänga ut människor främjar inte förtroendet, inte heller att klampa runt och pådyvla människor sina åsikter. Att frikostigt dela med sig kritiska tankar om andra människor, väcker osäkerhet om vad som sägs om oss nästa gång.

Vill jag ha en verklig vän måste jag förvalta det som blivit mig givet. Jag anser nämligen, Kära Bloggläsare, att vänner är gåvor. En gåva ska man aldrig ta förgivet, den ska vårdas med öm kärleksfull hand.

Sassa

 

Tänk på att en främling är en vän du inte lärt känna.

Abraham Lincoln

Livet är delvis vad vi gör det till, och delvis vad det blir av de vänner vi väljer.

Tennessee Williams

Vi talar om att välja vänner, men vänner väljer sig själva.

Ralph Waldo Emerson

Den är min vän som talar väl om mig bakom min rygg.  

Thomas Fuller

Ett ganska säkert sätt att förstöra ett vänskapsförhållande är att visa den andre att man i grund och botten inte behöver honom - eller att man absolut behöver honom.

Erich Brock

Vem som helst kan hysa medkänsla med en vän i hans lidande, men det fordras en verkligt fin natur för att sympatisera med en vän som har framgång.

Oscar Wilde

Gå inte framför mig. Kanske vill jag inte följa dig. Gå inte bakom mig. Kanske vill jag inte visa vägen. Gå vid min sida och var blott min vän.

Albert Camus

En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa.

William Shakespeare

Vänskap är onödig liksom filosofin eller konsten... Den bidrar inte till chansen för överlevnad. Den är snarare en av de ting som gör det värt att överleva.

C.S. Lewis 

 

 

Senare idag ska jag få besök av en mycket god vän. Kanske är det så att min förkärlek till promenader i höstmörkret från början kommer ifrån henne, då hennes favoritårstid är hösten.

Genom åren har vi tillsammans tillryggalagt otaliga sträckor och avhandlat en mängd skiftande samtalsämnen. Med tiden har det blivit många fina minnen. Tänk Kära Bloggläsare, att en del samtal har gjort så starka intryck, så att vi båda två fortfarande minns var vi var någonstans och vad vi hade för tankar. Detta trots att det gått så lång tid, i vissa fall över tjugo år.

Mina funderingar rör sig vidare och tanken stannar vid VÄNSKAP. Vad är det som gör att vi föredrar vissa vänner? Och detta trots att lång tid gått och de gemensamma upplevelserna många gånger är blandade, både fina och svåra. Och med andra känner vi att lagom dos är bäst - eller ingen dos alls. Jag har ägnat en hel del uppmärksamhet åt dessa funderingar. Följdfrågan för mig blir; Hur kommer det sig att jag trivs i vissa människors närhet men inte i andras?

Har det något med hur många gemensamma intressen vi delar eller huruvida våra personligheter är lika eller måhända att vi har samma värderingar?

Jag tror inte att det har något alls göra med de ovannämnda förslagen, snarare tror jag att det hänger ihop med om vi får utrymme att vara oss själva. Om vi tänker oss vårt inre som ett rum eller en kärna. Eller varför inte HJÄRTA? Varje hjärta behöver utrymme. Mötet med en annan människa kan innebära frihet att vara den vi är, oavsett  värderingar, personligheter, intressen och så vidare. I andra möten så finns något tvingande, något som berövar vårt hjärta utrymme, till förmån för den människans frihet. Sådana möten efterlämnar en fadd smak efter sig. Även om mötet i sig var trevligt, så kan mötet lämna en oförklarlig nedstämdhet och ibland även ilska. Det kan vara mycket frustrerande att efter ett möte med en människa stå kvar, fylld av dessa oförklarliga känslor och samtidigt veta om att det var trevligt! Var finns då logiken?

I möten där verklig frihet finns där Jag får vara Jag, och Du vara Du, där finns inte den tvingande känslan av någon försöker stöpa oss i sitt hjärtas form, eller att denne tar utrymme ifrån oss, för att utvidga sin egen personliga sfär. Det verkar beklagligt nog som om det finns många människor som får sin plattform i livet genom att stjäla den från andra. Kanske tycker de att de har rättighet att breda ut sig, att just de behöver frihet. Men om min frihet inkränktar på andra människors frihet, och om andra människors utrymme förminskas av mitt utbredande, kan jag då hävda min rätt att vara som jag är? Nu tror jag faktiskt att många är rätt omedvetna om hur de själva fungerar i samspel med andra. Det är kanske lättare att ställa en diagnos på omgivningen än på sig själv, men faktum är att det till och med har skrivits ganska många böcker i ämnet. Intressant tycker jag!

Det här resonemanget leder mig vidare till hur gemenskapen med Den Helige Ande är. Där Anden är, där är frihet. Det finns inget som helst tvingande - bara erbjudande om gemenskap. Frihet att tacka JA eller NEJ, umgås lite eller mycket. Han tvingar sig inte på någon, men står där redo så fort han blir inbjuden!

         Sassa

 Kära Bloggläsare! Lite nytt har skett sedan vår senaste sejour. Vi har inhandlat ett köksbord, dock inga stolar än så länge. Men tänk vad lite förnyelse i hemmet kan skänka glädje och inspiration till att göra fint i höstmörkret.

Har funderat lite på vad jag tycker är bäst med hösten. Tänk er att promenera runt en mörk, kall höstkväll med trevligt sällskap och sedan komma hem och tända alla små lampor och många levande ljus och bara sitta och njuta i värmen med en kopp te. Det är mysigt! 

 

Kära Bloggläsare, vad tycker Du om med hösten?

                            Sassa

Hej Kära Bloggläsare, och välkommen tillbaka till mitt Space!

Äntligen måndag! En ny vecka med nya möjligheter! Solen skiner och jag har just avnjutigt en kort promenad i det härliga vädret, så underbart efter gårdagens ihållande regn! Tro nu inte att jag för den skull klagar på dagen som flytt. Snarare är det väl så att få somna gott - nöjd med sitt verk -  bordar för att vakna med ett förnöjtsamt leende!

En tanke jag fick med mig från gårdagen var; att det viktigaste vi människor kan ge till varandra är vår TID.

Idag är just tid en bristvara, allt ska gå så fort och vara inplanerat. Få är de människor som inte "springer" i ekorrhjulet. Vår tillvaro har stora likheter med en FABRIK i Taylorismen glansdagar. Där stod förmannen med stoppuret i ena handen och penningapungen i den andra. Erfarenheten ledde till insikten att vi är människor och inte robotar. Med den insikten följde att vi avskaffade ackordet i Sverige - detta för flera årtionden sedan!

Nu har tiden gått och vi har blivit klokare! Istället för att förmannen står vaktar på oss att SKYNDA, så har chefen gått på möte. Lönen är i förväg fastställd och klockan, den bär vi med oss själva. Istället för att förmannen piskar oss att arbeta fortare, så piskar vi oss själva till att bara hinna med lite till. Ingenting får egentligen riktigt ta tid, för det har vi inte tid med. Vi lever i ett surr av intryck som våra kroppar inte klarar av att bearbeta, då liten eller ingen tid ges till reflektion och återhämtning. Vi fortsätter pressa, om planeringen blir bättre och omgivningen samarbetar, då kanske vi hinner med lite till... Vi blir effektiva som maskiner och fostrar våra barn med "Skynda".

Jag hörde en gång talas om ett barn som hade fått frågan om det fulaste ordet barnet kände till. Ordet var "Skynda"

Kära Bloggläsare, att det ska vara så svårt för oss människor att inse att dygnet har tjugofyra timmar och att vi behöver ta hand om oss själva! Vår skapare insåg redan i begynnelsen, att vi behövde tid för återhämtning. Och införde vilodagen för att vi skulle vila från alla våra sysslor. Han om någon borde väl veta vad vi behöver. Ja, själva syftet med att han skapade oss var att han ville ha gemenskap med oss. Han gjorde oss till "gemenskapsvarelser", till att ha gemenskap både med honom och med varandra. Det var inte gott att mannen var ensam, säger Gud ord. Därför är verkliga möten både med Gud och med människor så viktiga. Det är när vi möter Gud som vi förstår på djupet att vi är älskade för vår egen skull. Och i mötet med varandra så får vår självkänsla sin bekräftelse. Att ge sin tid till att verkligen möta någon är att ge den personen bekräftelsen:

Du är viktig! Du är betydelsefull! Du är värdefull!

/Sassa

Kära Bloggläsare!

Oj, vad tiden har gått sen jag skrev mitt senaste inlägg! Men tro inte att jag har legat på latsidan för det!

Anar jag en viss nyfikenhet ifrån dig Kära Bloggläsare, om vad jag egentligen pysslat med dessa dagar, då du förgäves besökt mitt Space för att ta del av mina inlägg  i Cyberrymden!?!

Först och främst har jag förkovrat mig i Blogg- och spacevärldens ädla konst. Ja, du läste rätt! Konst, är det, och på hög nivå! Har besökt flera olika Space, och funnit så många varierande upplägg och uttrycksformer i både text och bild! Tänk vad många konstnärligt begåvade människor det finns!

En känsla av nyfikenhet fyllde mig, när jag mötte en för mig okänd människa vid ett besök på ett Space. Det kändes som om jag mötte personen bakom Spacet. Det gjorde mig verkligen nyfiken - nyfiken på att lära känna personen.

Tänk att jag sitter vid en datorskärm någonstans i vårt land och skriver. Därute, på en helt annan plats, finns du som just nu läser min Blogg, och tar del av det jag just nu bjuder på - en del av mig själv.  Du är en likasinnad, men vi hade kanske aldrig mött varandra om det inte vore för att avstånden krymper genom våra datorer! Det är fascinerande! Tänk, vad världen har blivit liten eller ska jag säga stor!?! /Sassa

from Me to You!